Efter ett tag kom det ut en storväxt,
solbränd, rejäl karl och sa, - Hej på dig Bernt. Vi skakade hand och Leif
Johansson frågade lite försynt om han var oartig om han bad mig ta av skorna.
-Inte alls sa jag och såg mig omkring utifall det fanns några färska blommor
som kunde vissna när jag ställde av mig mina svettiga joggingskor. Inga blommor
i närheten. -Du förstår, gumman min håller på att skura och då är det säkrast
att ta av sig på fötterna sa han och öppnade dörren in i huset…
Ett fint
hus, typiskt spanskt med ett stort uterum och en trappa upp från vardagsrummet
upp till andra plan. Där stod hon, hans fru, Rose-.Marie Johansson, side by
side med en svart skurhink. Vi skakade hand och jag blev lika blöt om näven som
hon. Jag hade verkligen kommit rätt, jag var hemma hos Rose-Marie och Leif
Johansson från Partille utanför Göteborg, numera spanjorer sedan flera år tillbaka.
De stortrivs
och vill inte tillbaka till Sverige och kylan igen. Vi försöker leva efter de
spanska normerna och anpassa oss till livet här nere på spanskt manér.
-Visst jag
saknar ju barn och barnbarn, säger Rose-Marie, men menar i samma stund att de
kan ju komma ner och hälsa på. Till Torrevieja är det inga svårigheter att ta
sig, och numera är priserna på att flyga ner mycket attraktiva.
När paret
bodde kvar i Partille så fick Leif använda sig av käppar. Hans leder var slut
och han gick på starka värktabletter och fick flera cortisonbehandlingar.
-Det var ett
elände säger Leif och berättar att här nere går han varken med käpp eller äter
mediciner för lederna. Hans hjärta krånglar lite men han anser att sjukvården
här nere i Torrevieja är minst lika bra som hemma i Sverige om inte bättre.
-Här behöver man inte sitta i 12 timmar och vänta för att få komma in till
läkaren, det gjorde jag på Onkologen på Sahlgrenska sista gången jag var hemma.
12 timmar i väntrummet blir man inte friskare av.
Leif och
Rose-Mari köpte sitt hus via Rosaleda Fastigheter och de strör rosor över Maria
och hennes medhjälpare. -De är som familjemedlemmar och har hjälpt oss med
flera olika saker, säger Rose-Marie. De ställer alltid upp.
Blir det inte ensamt i längden?
-Ensamt,
säger Leif och skrattar. Vi spelar boule tre dagar i veckan, vi umgås med
vänner och bekanta. Vi grillar och umgås ibland kan det till och med bli lite
för mycket av det goda.
-Tiden
räcker inte till och i mars skall vi åka iväg på en bussresa till Granada. Här
sitter man aldrig still, det händer något varje dag och så klimatet, säger
Leif. Hade jag varit kvar hemma i Sverige hade jag nog varit en orörlig gammal
gubbe idag. De två har även bott i Frankrike i två omgångar via Leifs arbete
men valet föll i alla fall på Torrevieja och Spanien.
-Vi hoppas
att fler som fyllt tillräckligt många år skall inse vikten av att leva och bo
här nere i solens land, maten, ja allt är bättre och billigare. Finns inget man
behöver vara rädd för då det gäller en flytt. Visst det är lite pappersexercis,
men det har Maria och Leo hjälpt oss med så det har inte varit några problem.
Jag kan bara
nicka och hålla med. Släng vinterjackan och åk ner hit till solen och känn er
för. Väl här nere med en god kopp starkt kaffe på en av uteserveringarna och
solen värmer så inser nog du med, att ditt liv är värt att satsa på och det gör
man i solens land.
Jag säger
hejsan svejsan till Leif och Rose-Mari och får med mig en påse nybakade
kanelbullar med mandelmassa hem. Tack för det, bullarna smakade utmärkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar